I januari 2019 omkom 29-åriga Disa Bäckström från Uppsala i en lavinolycka i Lyngenalpen i Troms, Nordnorge, som bergsport.se tidigare har rapporterat (7 januari).
På eftermiddagen den andra januari var hon och tre andra skidåkare på väg upp på Blåbärtinden i Tamokdalen då de togs av en stor lavin.
Disa hade nyligen försvarat sin licentiatavhandling och hade åkt på en isklättringskurs till Lyngenalpen i Troms över nyår. Hon skrev till sina vänner glad och entusiastisk och berättade om sin kurs. Efter kursen blev det ett par toppturer på skidor i de fantastiska bergen, innan den planerade hemfärden till Uppsala. Men turen fick istället ett alltför tidigt och smärtsamt slut.
Disa var en god vän och turkamrat. I Uppsala klätterklubbs styrelse hade hon varit aktiv sedan ett par år tillbaka. Kring Uppsala klättrade, frilufsade, och skrinnade Disa – det kunde bli en lunchtur på Ekolns isar med jobbarkompisar, eller en kvällsrunda till Predikstolen, Uppsalas hemmaklippa, efter jobbet.
Flera lärde känna Disa genom klättringen, och av en klätterkompis blev snabbt en god vän. Disa var en god, stark, teknisk och lugn klättrare. Hon var riskmedveten men kändes aldrig rädd. Hon visste sina gränser men utmanade dem emellanåt. Hennes starka sida var sportklättring och tradklättring. Hennes rack bestod av en blandning av hennes pappas gamla kilar – som delvis var nog äldre än Disa själv – som hängde vid sidan av nya Black Diamond Ultralight-kammar. Vid klätterutflykter, till Fjärdhundra eller Runsa i första vårvärmen, eller till Gåseborg med avslutande dopp i Mälaren i sensommarvärmen, hade vi många goda samtal och Disa delade ofta med sig av intressanta perspektiv. Ibland kunde vi mötas upp för att klättra inomhus, och så började en av oss med att berätta hur det står till. Man kunde prata länge med henne. Hon ville veta hur man verkligen mår och har det; hon var alltid genuint intresserad av människan bakom.
Nu hade hon tagit ett kliv in i ett nytt kapitel, från akademiens värld in i ett mer fritt och naturnära liv. Ett kapitel som visade sig vara kort, och med ett obarmhärtigt slut. Men Disa hade gjort något modigt och starkt, hon hade valt att göra det som hon ville och som hon hade längtat efter. Hon höll på med det hon älskade, hon var i bergen, och hon var lycklig.
Det är så vi vill ha henne kvar i våra minnen. Leende, stolt och glad!
Prune Leroy & Richard Kowalik
Uppsala Klätterklubb